In Swedish: Inspirationskällan från 1976.

Är man fräck om man påstår att ”Lasermannen” är jätteinspirerad av ”Mannen på taket” av Bo Widerberg från 1976?

Det är egentligen ingen kritik. Jag tycker det är underbart att återse det sävliga polisarbetet, dåligt kaffe i plastmuggar, oduschade (och otränade) kriminalare som kommer till jobbet med skjortorna utanför byxlinningen, trött blick och håret på ända. (Rönn! Vi älskar dig!)

Det är egentligen märkligt att svensk kriminalfilm inte har tagit efter ”Mannen på taket” i ännu större utsträckning. Spänningen som uppstår mellan det sega utredningsarbetet och det besinningslösa våldet på gatan är grymt effektiv.

Å ena sidan en ensam och asocial våldsman som enligt egen logik hämnas på ”blattar”.

Å andra sidan kriminalpoliser i koftor som sitter och äter kex i en lokal som skulle kunna vara kommunhuset i Varberg.

Jag har ingen större koll på polisarbete, men jag tror att det scenariot ligger betydligt närmare sanningen än den bild som målas upp t.ex. ”Beck”-serien (den nya). Där är förövarna lömskt intelligenta män med jätteotäcka vapen. Och där glider Gunvald Larsson in i Hugo Boss-kostym och sätter sig i ett designat kontorslandskap med högteknologisk utrustning.

Senast jag kollade hade inte svensk polis samma resurser eller samma lön som anställda vid CIA. Det är inga playboys som blir brottsutredare.

Lasermannen lyckas vara både informativ och spännande, och med små medel fångar den känslan av ett Sverige där invandrare inte behandlades som riktiga medborgare. Sjukt bra!